Kolumn DN 2007-12-20


Ett nytt ansikte för Amerika

 

EFTER SJU ÅR med George W Bush har världen lärt sig att skillnaden mellan två presidentkandidater i Amerika kan betyda skillnaden mellan en värld och en annan. Vi behöver bara göra tankeexperimentet att Al Gore hade vunnit presidentvalet 2000, vilket han som bekant var ytterst nära att göra (och ironiskt nog hade gjort om inte ”miljökandidaten” Ralph Nader hade ställt upp), för att inse den saken. 
Det ger oss också anledning att (än en gång) begrunda personlighetens betydelse för makten i Vita Huset. Den personliga makt som följer med presidentämbetet i världens mäktigaste nation är förvisso långt större än den personliga makten hos någon annan politiker i något annat demokratiskt land, men likväl brukar vi nog intala oss att den amerikanske presidentens makt är tillräckligt balanserad av andra maktcentra för att hans personliga nycker och särdrag i ett kritiskt ögonblick inte ska få avgöra USA:s öde – och kanske världens. Och att det därmed inte spelar så stor roll för vare sig Amerika eller världen vem av presidentkandidaterna som amerikanerna till sist väljer. 
Det är möjligen en trösterik tanke, men knappast sakligt hållbar. USA:s historia är kantad av kritiska vägskäl där presidentens personliga särdrag anses ha haft en helt avgörande betydelse för nationens vägval. Några av de mest lyckosamma vägvalen är direkt förknippade med de personliga särdragen hos George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt. Ett av de mest olycksaliga kommer med stor sannolikt att direkt förknippas med de personliga särdragen hos George W Bush. 
Det är naturligtvis inte alla amerikanska presidenter förunnat att i så hög grad personligen få prägla ett kritiskt vägval. En förutsättning är att ett kritiskt vägval föreligger. En annan är att det föreligger vid en tidpunkt då den konstitutionella maktbalansen väger till presidentmaktens fördel. En tredje är att presidenten drivs av en stark personlig övertygelse. 
Det var där USA befann sig den 11 september 2001. Ett kritiskt vägskäl, en konstitutionell obalans och en president med en närmast religiös övertygelse om vägvalet.

OCH DET ÄR ungefär där USA fortfarande befinner sig sex år senare. Det kritiska vägskälet är ett annat och den konstitutionella obalansen tills vidare mindre, men mycket talar för att också USA:s nästa president kommer att ges både tillfälle och möjlighet att högst personligen påverka ett kritiskt vägval.
Det kritiska vägskälet är nederlaget i Irak. På fyra år har USA i ett självvalt krig förlorat politisk prestige, strategiskt inflytande och militär avskräckningsförmåga – och vi har inte sett slutet ännu. 
Det kritiska vägvalet är USA:s agerande i världen efter Irak.
En demokratisk president kommer därvid att ha ett starkare mandat att göra upp med agerandet under epoken Bush än en republikansk, och världens förhoppningar på ett nytt amerikanskt ansikte är därför starkare knutna till demokraternas två ledande presidentkandidater, Hillary Clinton och Barack Obama.
Vad skiljer dem åt? Skillnaden mellan deras politiska positioner är tills vidare försumbar och den politiska betydelsen av deras skilda personligheter omöjlig förutse. 
Återstår vad de personligen symboliserar.
Där är skillnaden tydlig – och kanske betydelsefull.

HILLARY CLINTON kan bli USA:s första kvinnliga president med allt vad det symboliserar, men också den andra presidenten från familjen Clinton med allt vad det symboliserar, och med allt det politiska bagage (inklusive maken) som det för med sig och alla de personliga och politiska konflikter som det riskerar att väcka till liv.
Barack Obama kan bli USA:s förste svarte president men också den förste presidenten ur generationen efter Vietnamkriget, påpekar Andrew Sullivan i decembernumret av tidskriften The Atlantic. Och därmed den förste presidenten som symboliskt skulle kunna överbrygga klyftorna i det ”kulturkrig” som sedan dess har delat nationen.
Och symboliskt kanske ännu viktigare, åtminstone för omvärlden; Barack Obama kan bli den förste presidenten i USA med mellannamnet Hussein och den förste presidenten med en personlig erfarenhet av islam (från sina år som ung skolpojke i Indonesien). 
Föreställ er, skriver Sullivan, effekten på en ung muslimsk man i Pakistan när han i november 2008 får klart för sig att en svart man med namnet Barack Hussein Obama har blivit Amerikas nya ansikte mot omvärlden. I en enda bild skulle Amerikas prestige (soft power) i den muslimska världen mångdubblas. I en enda bild skulle den islamistiska demoniseringen av Amerika undergrävas. 
För Andrew Sullivan talar skillnaden i personlig bakgrund och symbolisk framtoning för Barack Obama som USA:s näste president. 
Det kan tyckas vara en förrädisk måttstock att värdera en blivande president efter, men erfarenheterna från de senaste sju åren visar att det i en tid av kritiska vägval kanske inte finns så mycket annat att gå efter.