Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 22 november 2017.

NATIONALISMENS ÅTERKOMST II

Nationalismen som ideologi har kommit tillbaka och man måste fråga sig varför.
Jag talar inte om nationen som idé, den har funnits med oss länge nu (fast inte så länge som en del verkar tro), och är fortfarande grundvalen för demokratin och välfärdsstaten.
Att den fortfarande kan vara det beror på att idén om nationen har kunnat förändras över tiden; från idén om en gemenskap baserad på etnisk-kulturell tillhörighet till idén om en gemenskap baserad på politisk-konstitutionell samhörighet.
Från blodets och jordens gemenskap till lagarnas och demokratins, om man så vill.
Nationalismen som ideologi är däremot något annat och yngre, en sen 1800-talsuppfinning i princip, men inte yngre än att den redan hunnit bli oupplösligt förknippad med krig, etnisk rensning och folkmord. Nationalismens ideologi bygger på idealet om den etniskt och kulturellt enhetliga gemenskapen, vilket får ideologiska nationalister att vilja bekämpa den etniska och kulturella mångfalden i samhället, vilket de historiskt har visat sig beredda att göra genom förtryck, fördrivning och folkmord.
Det är sant att det funnits inslag av nationalism också i framväxten av den svenska demokratin, och därmed också en strävan efter etnisk och kulturell enhetlighet som tog sig uttryck i allt från rasbiologi och minoritetsförtryck till steriliseringskampanjer. Men när nationalismens ideal om enhetlighet kolliderade med demokratins principer om allas lika rätt och värde, vilket de förr eller senare måste göra, så segrade demokratin.
Åtminstone fram till nu.

Så varför kommer nationalismen tillbaka?
Inte bara i Europa utan också, och inte minst, i Donald Trumps USA.
En ideologi med en så väl dokumenterad historia av våld och samhällsförstörelse bakom sig? Och med ett så problematiskt förhållande till demokratin?
Men så är det: det som nyss kallades populism har blivit nationalism.
Det är fortfarande också populism om man med populism menar något som åberopar sig på folket och lovar enkla ”folkliga” lösningar på svåra problem.
Att populismen nu blivit nationalistisk tror jag beror på att nationalismen lovar en  enkel lösning på det svåra och växande problemet med hur vi i globaliseringens turbulenta tid ska tillgodose människors behov av ett samhälle som förmår ge status och erkänsla och skapa tillhörighet och trygghet.
Nationalismens enkla lösningar på det här problemet är att åter sätta den egna nationen först, att åter bygga gränser eller rentav murar gentemot omvärlden, att åter stärka den etniska och kulturella enhetligheten i samhället och undertrycka mångfalden.
Nationalismens enkla lösningar är vad som fört Donald Trump till makten i USA och som fått britterna att rösta för Brexit och som gjort nationalistiska partier till en växande maktfaktor i land efter land i Europa, nu också i Tyskland – ett land som borde veta bättre. Ett nationalistiskt parti är idag det tredje största partiet i Sveriges riksdag.
Extremnationalistiska partier och rörelser som öppet förespråkar etnisk rensning – eller ”etnisk pluralism” som det numera heter, dvs idealet om den etniskt och kulturellt homogena nationen – ja som också bedriver grov hetspropaganda mot oönskade grupper och individer – får ett allt större genomslag i vår sköna nya värld av anonyma nättroll, falska nyheter och alternativa fakta.     

Det här är inte bara farligt enkla lösningar, historiskt kantade av våld och samhällsförstörelse, utan i dagens teknologiskt och ekonomiskt alltmer sammanvävda värld också farligt verklighetsfrämmande lösningar.
De stängda gränsernas och den enhetliga gemenskapens löften om samhörighet, självbestämmande, trygghet och välfärd är om möjligt ännu falskare idag än igår.
Det som Donald Trump lovar att ge amerikanerna, eller det som Brexit lovar att ge britterna, eller det som Europas alla nationalistiska partier lovar att ge sina väljare, har de inga politiska möjligheter att genomdriva.
Inte med mindre än att de avskaffar rättsstaten och demokratin, och naturligtvis inte då heller eftersom de ekonomiska och sociala konsekvenserna än en gång skulle bli förödande för alla. 
Nationalismens återkomst är därför inte bara en politisk återvändsgränd – utan än en gång vägen mot ett stup.