Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 8 mars 2020.

det verbala våldet

Jag har nyligen haft en erfarenhet som jag misstänker att jag delar med andra som till äventyrs försökt få något sagt på Twitter i en sak där det råder delade meningar. Erfarenheten är att hur tydlig du än försöker vara och hur god ton du än försöker hålla så dröjer det inte många minuter förrän tonläget höjs, och argument övergår i anklagelser och misstänkliggöranden, och därifrån vidare till hån och förolämpningar, och snart befinner vi oss i den hänsynslösa miljö som påven Franciscus talade om för några veckor sedan, vid ingången till fastan, en miljö av ”verbalt våld” – där det blivit fullt normalt att hälsa på någon man inte känner med ett slag i ansiktet.

Om ni undrar vad jag försökte säga, så tänker jag, vis av erfarenheten, inte säga det igen. Jag tror vi börjar bli många som, visa av erfarenheten, drar oss för att säga saker och ting i offentligheten, eller i de asociala medier som numera är offentligheten, eftersom risken att råka ut för verbal misshandel är påtaglig, och frågan till sist uppstår om det är värt priset.

Om någon nu säger att det här är priset för yttrandefriheten, så ber jag att få ha en annan uppfattning. Det verbala våldet är inte ett pris för yttrandefriheten, det är ett hot mot yttrandefriheten.

Hotet framstår kanske tydligare när den verbale våldsverkaren är USA:s president och har makt att också sätta annat våld bakom orden  – men i princip inte annorlunda. Den avsedda, och uppnådda effekten är densamma, rädsla och tystnad.

I praktiken mindre yttrandefrihet istället för mer.

Med verbalt våld, eller bara hotet om verbalt våld, har president Trump fått tyst på snart sagt all opposition i det republikanska partiet. Ytterst få vågar längre riskera att inför miljoner följare på Twitter bli hånad och skändad och få sitt rykte nedsmutsat och bli beskylld för alla möjliga saker av landets president.

Och därmed blir det också uppenbart hur det verbala våldet kan användas, och just nu används för fullt, för att undergräva de institutioner i samhället som är yttrandefrihetens yttersta garant, en fri opposition, ett oberoende rättsväsende, och inte minst, en orädd offentlighet, där opinioner kan bildas och debatter föras, också de hårdaste, utan att någon har förmågan, och heller inte avsikten, att skrämma andra till tystnad och underkastelse.

I USA var det nog många som överraskades av hur sårbar den amerikanska rättsstaten skulle visa sig vara inför en president som från dag ett satte det mest brutala verbala våld i system, med en daglig kaskad av hämningslöst förtal, groteska lögner och hämndlystna hot, för att försvaga och förödmjuka misshagliga institutioner och individer. Och därigenom skapa det klimat av rädsla, misstro och hat som blivit grundvalen för det maktfullkomliga, godtyckliga, och bitvis lite galna, presidentstyre som USA nu genomlever.

Hur verbalt våld kan bereda marken för politiska ingrepp mot rättsstaten och yttrandefriheten kan vi annars studera på närmare håll än så. Både i Ungern och Polen – två EU-länder – är majoritetsvalda regeringar på god väg att knäcka både rättsväsendets och mediernas självständighet.  Och i båda länderna har den politiska marken förberetts genom ett systematiskt underblåsande av misstro, rädsla, främlingshat och konspirationsteorier. Istället för att med öppet våld tysta misshagliga röster, räcker det nu att med verbalt våld överrösta dem, sabotera dem, förfalska dem, beljuga dem, utså osäkerhet och förvirring kring dem, och på så sätt skrämma dem till tystnad och eftergivenhet.

Hur försvarar vi rättsstaten mot verbalt våld utan att själva förfalla till samma metod, och därmed undergräva det vi vill försvara?

Det är den frågan som påvens maning till aktsamhet med orden ytterst ställer på sin spets.

Och som jag tror kommer att ställas på sin spets som aldrig förr i det amerikanska valet i höst – ett val som kommer att avgöra betydligt mer än vem som blir USA:s näste president.