Kolumn, Dagens Nyheter, 13 december 2001

Terrorkriget föder sina egna mål

Ibland bestämmer ordet tanken och inte tvärtom. Kallar vi något krig tänker vi gärna krig även om det vi kallar krig också skulle kunnat kallas polisaktion eller förbrytarjakt. Säg krig och ordet får genast sällskap av trupper, vapen, bomber, fronter, territorier, allierade, förrädare, civila offer ("collateral damage"), undantagstillstånd och militärdomstolar. "Amerika i krig" utropar CNN. "Krig mot terrorn", säger presidenten i Vita huset. "Krig mot terrorn", tänker resten av världen och handlar därefter.

Den militära segern över talibanregimen har ytterligare stärkt krigsordets makt över tanken. Genom krig har Usama bin Ladin och hans anhang berövats sitt beskydd, drivits på flykt och förhoppningsvis förlorat sin förmåga att snabbt reorganisera sig (fast ingen riktigt vet). Även om kriget inte leder till att Usama bin Ladin personligen tas till fånga och ställs inför rätta, har i fallet Afghanistan onekligen ett slags samband etablerats mellan krig som medel och terroristbekämpning som mål. I en tidigare kolumn (18/10) bedömde jag sannolikheten för att kriget mot talibanerna skulle leda till målet (inringandet av Usama bin Ladin och hans män) som liten. Tills vidare kan jag bara konstatera att krigets aktier i kampen mot terrorism stigit medan mina aktier som bedömare av krig sjunkit.

LIKVÄL ÄR JAG övertygad om att krigsordet fortfarande leder tanken fel. Detta helt bortsett från de ännu svåröverskådliga politiska och humanitära konsekvenserna av kriget i Afghanistan. Det leder fel helt enkelt därför att terrorism inte är en fiende som kan besegras i krig.

Den terrorism som i USA ledde till bombningen av den federala byggnaden i Oklahoma City 1995 kan inte besegras i krig. Den terrorism som i USA ledde till spridandet av mjältbrandsinfekterade brev, och som av allt att döma emanerar från en enskild amerikansk medborgare, kan inte besegras i krig. Den terrorism som emanerar ur religiös eller politisk fanatism, enskild eller kollektiv, i Afghanistan eller i USA, kan inte besegras i krig.

Vad som möjligen kan besegras i krig är regimer som stödjer och beskyddar terroristiska organisationer, eller regimer som i sig själva kan stämplas som terroristiska. Säger vi "kriget mot terrorismen" tänker vi följaktligen snart i termer av möjliga mål för detta krig, det vill säga i termer av regimer som bör bekämpas och om nödvändigt störtas.

Just nu tänker delar av administrationen i USA i sådana termer. Den tänker att Afghanistan bara är början och att världen måste terroristsäkras genom fortsatta krig mot de "skurkstater" där terrorismen antas ha sin territoriella bas.

Den tänker också att demokratier nu måste instifta krigstida lagar och inrätta krigstida domstolar och på krigstida vis skilja mellan främlingar och hemmahörande.

I samtliga avseenden tänker den enligt min mening fel. Farligt fel.

DET JUST NU FARLIGASTE felet är det politiska utrymme som detta tänkande har skapat för diverse stater att definiera sina motståndare som terrorister. I första hand utrymmet för Israels premiärminister Ariel Sharon att definiera Västbanken och Gaza som terroristnästen och därmed ge Israel fria händer att med militära medel oskadliggöra de sista resterna av det palestinska självstyret och Osloprocessen.

Palestinska självmordsbombare jämställs med självmordspiloterna i USA, den palestinska myndigheten med talibanerna, Yassir Arafat med Usama bin Ladin. De västledare som nyss skyndade sig att stödja kravet på en palestinsk stat för att stärka koalitionen mot talibanerna, ger nu sitt tysta medgivande till israeliska missilangrepp mot palestinska institutioner, stridsvagnsräder mot palestinska byar och "precisionsbombningar" av palestinska ledare (med sedvanlig "collateral damage").

Jag hyser ingen tvekan om att detta är vad Ariel Sharon hela tiden har åstundat. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin livslånga övertygelse att Israel måste leva "med svärdet i hand", att palestinierna aldrig kan bli en jämställd fredspartner, att Israel aldrig kan ge upp kontrollen över Västbanken och Gaza, att den enda fred som är möjlig är den fred som Israel militärt dikterar.

Sedan han tog makten i februari har han undan för undan (med förutsägbar och välkommen hjälp av palestinska extremister) låtit krigsordet styra tanken och krigshandlingen styra verkligheten. Genom att stämpla den palestinska myndigheten som anstiftare av terrorism och behandla den palestinska befolkningen som potentiella terrorister, har han lyckats vinna gehör för just den militära "lösning" han sedan länge förespråkat och som nu bidrar till att provocera fram det klimat av skräck och terror som bekräftar och förstärker hans klaustrofobiska världsbild.

Det George W Bush måste tillåtas göra i Kandahar, måste Ariel Sharon tillåtas göra i Hebron, är det nya antiterrorkrigets logik.

SJÄLVA LOGIKEN är det dock inte mycket bevänt med. Ju mer Ariel Sharon bombar sina "terroristnästen" desto mer ökar terrorn. Den period av terrorfrihet som följde på Osloavtalet i september 1993 tycks ingen minnas längre. Inte heller att det första stora terrordådet därefter var en judisk bosättares massaker på trettionio bedjande muslimer i en moské i Hebron i februari 1994. Inte heller att det var en inhemsk extremist som mördade fredsprocessens israeliske garant, Yitzhak Rabin, i november 1995.

Problemet med "kriget mot terrorn" är därmed inte bara att det saknar förbindelse med målet, utan att det tenderar att föda sina egna mål.