Krönika i Sveriges Radio P1, Godmorgon världen, 19 mars 2017

Den mätande klassen och den utmätta

Jag vill bara inledningsvis varna mina lyssnare om att några av er kan komma att bli uppringda efter den här krönikan som ett led i Sveriges Radios ständigt pågående kundundersökning i kvalitetssyfte. Det hela tar bara några minuter och är till för ert eget bästa. Ju fler undersökningar, desto bättre kvalitet på programmen är det tänkt.

Det finns numera ingen verksamhet som inte sägs bli bättre av en kundundersökning i kvalitetssyfte eller utbildningssyfte eller vilket syfte som helst, där kunden på en skala från låt säga ett till fem, eller genom att svara ja eller nej eller vet inte på låt säga fem frågor, eller genom att trycka på knappar i fem olika färger vid utgången från matvaruaffären eller säkerhetskontrollen på flygplatsen, ska rejta sin kundupplevelse.

Ja, man säger så, rejta, vilket betyder gradera på en skala.

Knappt har jag hunnit hem från krogen eller resan eller hotellet som jag bokat på nätet, eller hämtat ut varan jag beställt, eller haft telefon- eller nätkontakt med ett företag eller en myndighet, förrän jag får en mejl eller ett mobilsamtal eller ett sms från något av alla de företag som lever på att rejta kundupplevelser. Exempelvis upplevelsen av att för sjuttioelfte gången ha hämtat ut Postnords paket i 41:ans tobaksaffär på S.t Eriksgatan.

OK, jag skojade om det där med samtalet från Sveriges Radio.

Inte så att Sveriges Radio struntar i kundupplevelsen, man undersöker nog den saken så gott det går, men såvitt jag vet går det inte att koppla lyssnande på radio till ett telefonnummer.

Inte ännu.

Nej, det där vara bara ett sätt att fånga er uppmärksamhet och fästa den på rejtandet, och mätandet och kontrollerandet som raskt håller på att ta över våra liv.

Och med det en helt ny samhällsklass vill jag påstå; den mätande klassen.

En snabbt växande kategori av människor och företag som lever på att mäta, kontrollera, utvärdera, rapportera och kommunicera vad andra människor tänker, känner och presterar, alla de människor som upptäcker att allt mer av den tid som de nyss ägnade åt att efter förmåga sköta sitt jobb nu går åt till att producera de allt fler uppgifter som den mätande klassen kräver för att kunna sköta sitt. 

Den mätande klassen behöver inte nödvändigtvis ha den kunskap som krävs för att sköta verksamheterna den mäter, den anser sig bara veta allt som krävs för att värdera och utvärdera snart sagt vilka verksamheter som helst.

Finns det saker i verksamheterna som är svåra eller omöjliga att mäta så får verksamheterna anpassa sig till vad som går att mäta. Alla människor vars jobb är att ta ansvar för andra människor – fostra, lära, vårda, skydda – vet nog vad jag talar om. Och att anpassningen allt som oftast betyder att jobbet inte längre blir gjort som de tycker att det borde göras.

Verksamheter som tidigare byggde på att vi litade på att folk skötte sina jobb efter bästa förmåga och kunskap, bygger nu på att folk ständigt måste få sina insatser mätta, kontrollerade och utvärderade, eller rejtade om ni så vill.

Ju mindre tillit desto mer kontroll, och ju mer kontroll desto mindre tillit, så ser logiken och dynamiken ut.

Det är utifrån den logiken och dynamiken som den mätande klassen på kort tid invaderat sagt varje offentlig verksamhet i samhället och tagit tid och resurser från de människor som ansvarar för det som brukar kallas kärnverksamheten, dvs de som kan och gör det jobb som verksamheten är till för.

Vad jag börjar undra över är varför den uppmätta eller utmätta klassen, som man väl får kalla den, inte gör uppror?

Varför den inte kräver tilliten och ansvaret tillbaka?

För att inte tala om tiden och resurserna och självkänslan?

Varför den inte går till storms mot den ”överbyggnad av inkompetens vad gäller kärnverksamheten” som gör att ”kärnverksamheten gradvis förtvinar”, som en luttrad universitetsprofessor, Göran Arnqvist, nyligen formulerade saken i en debattartikel i Svenska Dagbladet?

Eller också kan vi vänta tills den mätande klassen har sugit den sista musten ur den sista kärnverksamheten och kundundersökningar i kvalitetssyfte blivit vår sista födkrok och exportnäring.

OK, jag skojade lite nu också.

Eller kanske inte.